Hjärna och nervsystem

Vad är nervsystemet?

Nervsystemet är kroppens snabbaste signalsystem. Genom nerverna leds elektriska impulser, som gör det möjligt för olika delar av kroppen att kommunicera med varandra på ett ögonblick. Den här kommunikationen är nödvändig för de flesta kroppsliga funktioner, såväl viljestyrda rörelser som sådant som sker per automatik, till exempel matsmältning. 

Nervsystemet har också en styrande och samordnande roll. Hjärnan tar ständigt emot och bearbetar information från sinnena och kroppen. Den beslutar över, och synkroniserar, kroppens reaktioner och aktiviteter. I hjärnan lagras även minnen och inlärda färdigheter, som till exempel språk eller förmågan att cykla.

Nervsystemet brukar delas in i det centrala och det perifera nervsystemet. 

Centrala nervsystemet (CNS)

Det centrala nervsystemet (CNS) består av hjärnan och ryggmärgen, som ligger väl skyddade inuti skelettet. Hjärnan är omgiven av skallens ben och flera lager av hjärnhinnor. Ryggmärgen löper i ryggkotkanalen och är även den skyddad av hinnor. Innanför hinnorna finns en vätska (cerebrospinalvätska) som hjälper till att dämpa slag och stötar.

Hjärnan

Hjärnan är indelad i storhjärnan (cerebrum), lillhjärnan (cerebellum) och hjärnstammen. 

Storhjärnan kännetecknas av den veckade hjärnbarken, det yttre lagret av storhjärnan. Hjärnbarken innehåller många miljarder nervceller. Det vi brukar förknippa med hjärnfunktion – tankar, minne, inlärning, varseblivning, medvetande – sker i stor utsträckning i hjärnbarken. 

Storhjärnan är indelad två halvor, höger och vänster hjärnhalva, som binds samman av hjärnbalken. Vardera halvan består av fyra lober, områden, som svarar för olika funktioner. I  pannloben, eller frontalloben, finns bland annat centrum för våra (viljestyrda) rörelser, och förmågan att koncentrera oss och tänka. Vår personlighet formas till stor del i pannloben. 

Hjässloben, även kallad parietalloben, tar emot och bearbetar sinnesintryck (syn, hörsel, lukt, smak och känsel) och information från kroppen. Hjässloben kontrollerar vår rumsuppfattning, och vår uppfattning om var den egna kroppen befinner sig i förhållande till omgivningen. 

I tinningloben, temporalloben, processas ljudintryck, i form av tal, musik och andra ljud. Tinningloben har stor betydelse för vårt eget tal och språk. Innanför tinninglobens hjärnbark finns hippocampus, som är viktig för inlärning och lagring till långtidsminnet.

Nackloben, eller occipitalloben, tar emot och tolkar våra synintryck, och för informationen vidare till andra delar av hjärnan.

Lillhjärnan sitter nedanför storhjärnans bakre del och har även den en mycket veckad bark. Det är lillhjärnan som hanterar motorik, koordination och balans. Tack vare lillhjärnan kan vi röra oss smidigt, effektivt och målinriktat. 

Hjärnstammen är den del av centrala nervsystemet som förbinder hjärnan med ryggmärgen. I hjärnstammen, som går längs undersidan av hjärnan, sköts även basala funktioner, till exempel andning och blodcirkulation. 

I hjärnan ingår några områden med särskilda funktioner:

• Talamus tar emot information om beröring, smärta och temperatur, och vidarebefordrar informationen till olika delar av hjärnbarken. 

• Hypotalamus utgör, tillsammans med hypofysen, länken mellan nervsystemet och det hormonella systemet. Här produceras hormoner som, direkt eller indirekt via andra hormoner, reglerar alltifrån kroppstemperatur, dygnsrytm, hunger och törst, till tillväxt, utveckling och fortplantning. 

• Limbiska systemet (där bland annat amygdala ingår) är det område i hjärnan där många av våra känslor (medvetna och undermedvetna) styrs. Dit hör både positiva känslor som kärlek, glädje och lust, och svårare känslor som ångest, oro och rädsla. 

Ryggmärgen

Ryggmärgen består av nerver som för information från hjärnan vidare ut i kroppen, och information från kroppen upp till hjärnan. Nerverna förgrenar sig ut i kroppen via öppningar i ryggkotorna. Där övergår de i det perifera nervsystemet. 

Perifera nervsystemet (PNS)

Det perifera nervsystemet utgörs av de nerver som går mellan centrala nervsystemet och kroppens organ och vävnader. Nerverna utgår från ryggmärgen (spinalnerver) samt hjärnan (kranialnerver). Det perifera nervsystemet delas in i det somatiska och det autonoma nervsystemet. 

Det somatiska nervsystemet

De somatiska nerverna är dels motoriska, dels sensoriska. De motoriska nerverna förbinder hjärnan med skelettmuskulaturen, det vill säga de muskler vi kan styra med viljan, och de är nödvändiga för att vi ska kunna röra på musklerna. De sensoriska nerverna förmedlar signaler från kroppen till hjärnan, som till exempel information om tryck, smärta eller värme.

I vissa fall kan vi inte styra skelettmuskulaturen, trots att vi kanske vill, och det är när vi får en ryggmärgsreflex. Då har ryggmärgen fått en signal från sensoriska nerver om smärta eller hetta – till exempel när vi trampar på något vasst eller lägger handen mot en varm spisplatta – eller översträckning av en muskel. Då triggas automatiskt en böjning eller sträckning av en muskel i området, så att vi snabbt drar tillbaka handen eller foten, och därigenom undviker fortsatt skada. 

Det autonoma nervsystemet 

Det autonoma nervsystemet kontrollerar alla kroppsliga funktioner som vi inte kan styra med viljan, och ofta inte ens är medvetna om. Dit hör till exempel hjärtfrekvens, blodtryck, svettning, salivering, pupillstorlek, matsmältning och mycket mer. Nerverna går till så kallad glatt muskulatur (muskler som omger till exempel tarm, matstrupe och en del blodkärl), inre organ och olika körtlar. 

Det autonoma nervsystemet brukar i sin tur delas in i den parasympatiska och den sympatiska delen. Dessutom har magsäcken och tarmen ett, till stora delar, självständigt nervsystem som kallas det enteriska nervsystemet, och som också räknas till det autonoma. 

Det sympatiska och det parasympatiska nervsystemet är alltid aktiva, men det ena är som regel mer dominant än det andra – vilket det är avgörs av situationen:

Det sympatiska nervsystemet är det som dominerar när vi ställs inför ett hot eller annan stressande situation. Målet är att vi snabbt ska mobilisera muskelstyrka för att kunna fly, slåss eller jaga. Blodcirkulationen och andningen tilltar och blodet dirigeras om till musklerna. Matsmältning, urinering, vila och återhämtning sätts på paus.

Det sympatiska nervsystemet aktiveras när hjärnan uppfattar ett hot. Nerverna verkar direkt på hjärta, lungor och mage-tarm, de får pupillerna att vidgas och svettkörtlarna att öka sin svettproduktion. Sympatiska nerver triggar också en frisättning av stresshormon (främst adrenalin och noradrenalin) från binjurarna, som ger ytterligare skjuts åt stressreaktionen. 

Aktiveringen av det sympatiska nervsystemet kallas ibland för “fight or flight-response”, alltså “kamp eller flyktrespons”. 

Det parasympatiska nervsystemet är det som oftast brukar dominera. Det svarar för återhämtning, vila, reparation och uppbyggnad av kroppens “förråd”. När det parasympatiska nervsystemet dominerar har vi en lugnare puls, ett lägre blodtryck och en ökad aktivitet i matsmältningsorganen. Det parasympatiska nervsystemet sägs aktivera “rest and digest”, det vill säga “vila och matsmältning“.

Hur fungerar nervsystemet?

Både det centrala och det perifera nervsystemet är uppbyggt av nervceller, så kallade neuroner. Ett neuron består av en nervcellkropp med trådliknande utskott i båda ändar. I ena änden finns flera kortare utskott, dendriter, som tar emot signaler från andra nervceller. I andra änden finns ett längre utskott, axon, som för signalen vidare. Axonet kan bli mycket långt, uppemot en meter. 

Nervsignalen överförs från en nervcells axon till nästa nervcells dendriter i något som kallas synaps, eller synaptisk klyfta. Signaleringen sker här med hjälp av särskilda kemiska ämnen, signalsubstanser, som tas upp i nervcellen med hjälp av särskilda receptorer. 

Inuti nervcellen fortplantas signalen genom en elektrisk impuls. För att den elektriska signalen ska fortplantas effektivt har många nerver en skyddande isolering. Isoleringen består av ett ämne som heter myelin, och det omsluter axonet i en myelinskida. 

I det centrala nervsystemet finns även olika stödjeceller, så kallade gliaceller. Deras uppgifter är bland annat att medverka till signaleringen i synapserna, påverka signalhastigheten i axonerna, reparera nervceller samt att producera myelin och cerebrospinalvätska. 

Neuroplasticitet gör hjärnan formbar

I fosterlivet och under uppväxten växer, formas och utvecklas hjärnan. Nervceller bildas, och de skapar synapser och nätverk. Den här utvecklingen saktar ner efter 20-årsåldern, men plasticiteten finns kvar. Tack vare plasticiteten kan hjärnan omforma sig och anpassa sig till föränderliga uppgifter och erfarenheter livet igenom. I viss mån innebär plasticiteten också att hjärnskador kan repareras, eller åtminstone kompenseras i viss mån. 

En nervcell som blivit så allvarligt skadad att den dör kan inte repareras, men i hjärnan finns områden (främst hippocampus) där nya nervceller kan bildas. Befintliga nätverk av nervceller kan dessutom omformas, genom att nya synapser skapas mellan celler som tidigare inte varit sammankopplade. Det här innebär bland annat att andra områden i hjärnan i varierande grad kan ta över funktionen från ett område som blivit skadat. En del nervceller kan dock inte ersättas, bland annat de som har mycket långa cellkroppar.

Vad kan orsaka sjukdom i hjärnan och nervsystemet?

Sjukdomar i hjärnan och nerverna kallas neurologiska sjukdomar. Alla olika delar av nervsystemet kan drabbas av sjukdom och skada: hjärnhinnor, nervceller i hjärna eller ryggmärg, gliaceller, perifera nerver, det skyddande myelinet, samt signalsubstanser och deras receptorer. 

Infektioner

Infektion med virus och bakterier drabbar oftast hjärnhinnorna, men även perifera nerver och hjärna/ryggmärg kan bli infekterade. I sällsynta fall kan hjärnan bli angripen av andra typer av smittämnen, nämligen parasiter och prioner. 

Några infektioner som kan drabba nervsystemet är:

• TBE

• Bakteriell hjärnhinneinflammation (meningit), som kan orsakas av flera olika bakterier

• Japansk encefalit

• Polio

• Borrelios

• Herpesvirus (som en komplikation till bland annat vattkoppor, bältros eller genital herpesinfektion)

Autoimmuna tillstånd

Autoimmun sjukdom, det vill säga att det egna immunförsvaret angriper och förstör nervvävnad eller myelin. Guillain-Barrés syndrom, multipel skleros (MS) och myastenia gravis är exempel på autoimmuna sjukdomar i nervsystemet. 

Syrebrist

Om syretillförseln till hjärnan eller ryggmärgen upphör, skadas nervcellerna allvarligt redan efter några minuter. Syrebrist kan uppstå i ett avgränsat område, till följd av en blödning eller blodpropp (stroke). Generell syrebrist kan uppkomma vid hjärtstillestånd. Vaskulär demens är ett tillstånd som är orsakat av försämrad blodförsörjning och påverkad syretillförsel.

Degenerativa sjukdomar

Degenerativa sjukdomar innebär att celler eller vävnader gradvis förlorar sin funktion eller struktur. Ofta genomgår cellerna liknande förändringar som vid det naturliga åldrandet, men det sker i förtid – i en snabbare takt eller vid en tidigare tidpunkt. Vid neurodegenerativa tillstånd är det celler i nervsystemet som successivt förlorar sin funktion. 

Exempel på neurodegenerativa sjukdomar är Parkinsons sjukdom, ALS, Huntingtons sjukdom och flera olika demenssjukdomar, däribland Alzheimers. De här sjukdomarna har ofta en ärftlig komponent, men vissa kan också uppträda utan känd orsak.

Andra orsaker

Övergående neurologiska symptom kan orsakas av alkohol, droger och förgiftningar. Vid en omfattande drog- eller alkoholkonsumtion kan hjärnan få bestående skador. 

Tumörer – både godartade och elakartade – som trycker mot hjärnvävnaden, orsakar med tiden neurologiska symptom. 

Diskbråck kan medföra att ryggmärgen i området blir ihopklämd och inflammerad.

Neuropati, det vill säga skada i perifera nerver, kan uppkomma till följd av diabetes, arbete med vibrerande verktyg, bristsjukdom, med mera.

Vissa neurologiska tillstånd är medfödda, som exempelvis ryggmärgsbråck, hydrocefalus och Chiari malformation. 

Neuropsykiatriska tillstånd

Hos en person med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, NPF, arbetar hjärnan annorlunda. Det kan bland annat leda till svårigheter med det sociala samspelet, koncentration, inlärning och minne. De vanligaste neuropsykiatriska funktionsnedsättningarna är ADHD, ADD och autismspektrumtillstånd.

För att få en NPF-diagnos behöver du göra en särskild utredning hos en psykiatrisk öppenvårdsmottagning. Utredningen brukar omfatta intervjuer med dig och eventuellt dina närstående, samt olika psykologtester. Syftet är att kartlägga om du har svårigheter i vardagen som bedöms bero på en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, samt om du är i behov av stöd. 

Om du vill genomgå en NPF-utredning, kan du börja med att kontakta din vårdcentral för att få en remiss. I vissa regioner är det även möjligt att göra en så kallad egenremiss direkt till psykiatrin. Barn brukar få göra utredning hos barn- och ungdomspsykiatrin, BUP, eller barn- och ungdomsmedicinsk mottagning, BUMM.

Symptom på neurologiska sjukdomar

Tillstånd i hjärnan, ryggmärgen och perifera nerver kan bland annat orsaka:

• Rörelsestörning (ataxi), med klumpighet, försämrad motorik eller balans, eller förändrad gångstil. Ataxi kan påverka ögonmuskler, svalgmuskler med mera, och orsaka bland annat synrubbning eller sväljningssvårigheter. 

• Förlamning, en oförmåga att röra på hela eller delar av kroppen. Vid förlamning kan känseln vara förlorad helt eller delvis, men den behöver inte vara det. 

• Talsvårigheter, sluddrande tal eller svårigheter att hitta rätt ord.

• Kramper. Det kan antingen handla om ett generaliserat krampanfall som drabbar hela kroppen, och är förknippat med förlorat medvetande, eller kramper i en del av kroppen (fokala eller partiella kramper). Krampanfall brukar gå över inom någon minut, men ju längre de varar desto lägre blir “kramptröskeln”, vilket innebär ökad risk för återkommande eller långvariga anfall. 

• Darrningar och domningar, inte sällan i fingrar eller tår. Du kan även ha nedsatt känsel i exempelvis fötterna, och då ha lätt att trampa snett eller skada dig. 

• Sänkt medvetandenivå, medvetslöshet eller koma.

• Glömska, som minnesförlust, minnesluckor eller problem med korttidsminnet. Du kan till exempel ha svårt att minnas om du har ätit lunch eller inte. 

Symptomen kan komma smygande eller plötsligt. Ring 112 om någon i din närhet har påverkad medvetandegrad, krampanfall eller tecken på stroke, såsom halvsidig förlamning eller talsvårigheter.  

Hur kan Min Doktor hjälpa?

Neurologiska symptom behöver utredas på en fysisk mottagning. Min Doktor kan hjälpa till med en första bedömning. 

Publicerad:

2022-11-24

Senast uppdaterad:

2024-02-09

Författare:

Boel Sandros, Medicinsk skribent, Min Doktor

Faktagranskad av:

Hans Lindholm, Legitimerad läkare, Min Doktor